Proppen som gav ärr för livet!

Stroken slår till!

År 1982 var jag bara sex år gammal. Det var en helt vanlig dag på dagis och jag lekte som alla andra dagar med mina kompisar. Vi hoppade omkring på kuddar som låg utsprida på golvet. Tror att vi lekte inte nudda golv. Helt plötsligt faller jag till golvet och slår i höger kind. Det som händer sen är lite suddigt. Det jag kommer ihåg är att jag inte kan prata och höger sida fungerar inte. Det går inte att få varken arm eller ben att röra sig hur mycket jag än försöker. Sen kommer jag ihåg att jag sitter i knät på en dagisfröken och väntar på taxi. Varför ringde dom inte efter ambulans? Det är något jag aldrig kommer att få svar på.

Väl på sjukhuset görs det en massa undersökningar och provtagningar. Det visar sig att jag har fått en stroke, en kärlmissbildning från födseln. Jag blir kvar på sjukhuset ett tag för att göra fler undersökningar. Jag blir tack och lov så gott som återställd utan varken operation eller medicinering. Det missbildade kärlet bildade nya kärl och kunde på så sätt fortsätta som innan.

Kommer inte ihåg att jag fick någon som helst rehabilitering eller goda råd på hur jag skulle leva mitt liv i framtiden.

Sköra trådar

År 1994 händer det igen. En helt vanlig dag utan förvarning försvann talet och högersidan lydde mig inte överhuvudtaget. Hjärnan var helt klar och försökte få kroppen till att lyda och tala utan framsteg. Väl inne på akuten fick jag sitta i väntrummet och vänta i evigheter. Nu hade jag fått tillbaka styrseln i höger ben och kunde gå utan hjälp. Men talet var allt annat än okej. Jag försökte prata men det gick inget vidare. Folk inne på akuten trodde nog att jag var alkoholpåverkad.

Det visade sig att det var ett utav de nya kärlen som hade spruckit och ställt till det. Vid det här laget var jag van vid allt vad sjukhus heter. Att göra alla undersökningar och provtagningar var vardagsmat. Låg på sjukhus i ungefär i en vecka. När jag blev utskriven var jag som förra gången helt återställd. Inga operationer eller medicinering behövdes denna gången heller.

Fick ingen rehabilitering denna gången heller utan det var bara till att köra på som vanligt denna gången också.

Blod i hålrummen!

År 1998 händer det igen, men den här gången utspelar det sig lite annorlunda. Jag får en fruktansvärd huvudvärk och kräks hela tiden. Jag ringer 1177 och får till svar att jag ska ta värktabletter och gå och lägga mig och vila. Men det blir inte bättre så jag får åka till akuten. Den här gången får jag åka ambulans för första gången till Göteborg.

Den här gången visar det sig att det har hamnat blod i hålrummen i hjärnan och utlöst huvudvärken. Huvudvärken får jag stå ut med i några veckor men kräkningarna slutar tack och lov efter några timmar.

Att ligga på sjukhus är inget nytt för mig vid det här laget. På utskrivningsdagen är jag så gått som återställd förutom den fruktansvärda huvudvärken som har naglat sig fast.

Som de tidigare gånger fick jag ingen rehabilitering denna gången heller.

Synen försvinner!

2016 händer något underligt. Vid tre tillfällen försvinner synen på höger öga men kommer tillbaka efter ett par timmar. Tröttheten är påtaglig men jag kör på som vanligt. Som jag alltid har gjort utan att tänka på följderna. En tag tar tröttheten över och jag känner att det inte känns rätt. Jag åker till akuten och där säger läkarna att jag har troligtvis åkt på en TIA. Blir inlagd i en vecka för att göra alla möjliga undersökningar och ta en massa prover.

Den här gången får jag blodförtunnande medicin och får inte köra bil på tre månader. Jag var väldigt skeptisk till den blodförtunnande medicinen eftersom att jag aldrig har ätit något sånt innan. Tack och lov så slapp jag äta den en längre tid.

Rehabilitering nästa!

Nästan 38 år efter första hjärnskadan så får jag äntligen en medicinsk rehabilitering. Att få en insikt i vad hjärnskadan har gjort och vad som är viktigt att tänka på var väldigt lärorikt. Men att göra en vardag av det jag fick lära mig är definitivt lättare sagt än gjort.

Det jag tycker är svår är att få omvärlden att förstå vad en hjärnskada kan göra med en. Eftersom att den inte syns på utsidan så är det svårt för folk att förstå. Jag vill verkligen jobba lika mycket som alla andra och jag vill faktiskt fungera som vem som helst. Men det är svårt eftersom att hjärntröttheten tar över allt oftare nuförtiden.

Men jag försöker att leva i nuet och gör så gott jag kan för att fungera som vem som helt även om det tar lite längre tid att göra det som innan gick hur fort som helst.

Jag är inte dum, jag är bara lite hjärntrött!

Spread the love!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *